Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-07-08 03:00

Alla till vänster om Mikael Damberg pekas ut som Afa-extremister

”Vanliga människor går runt och oroar sig över huruvida vi kommer att svälta ihjäl innan pensionen eller efter.”

Det är de förutsättningar som gäller”. Så försvarade Eskil Erlandsson i Aftonbladet att han, utöver att tjäna 1,3 miljoner om året också plockar ut 20 000 extra i pension från statens tjänstepensionsverk varje månad.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hans och andra politikers ekonomiska lifehacks hör till den sortens nyheter som inte längre gör mig ens det minsta chockad. Det är också otroligt tacksamt att raseriskriva om Eskil och alla hans likar i politiken, som helt uppenbart skor och gör sig rika på samhällets bekostnad. På vår, de vanliga människornas, bekostnad.

Det skulle vara hur enkelt som helst att skriva om att de summor som dessa redan väldigt välbärgade människor tar ut motsvarar si och så många sjuksköterskor, lärare eller restauranganställda. Att pengarna skulle kunna fylla ekonomiska hål i den offentliga sektorn, hjälpa hemlösa eller socialt utslagna grupper.

Men jag orkar faktiskt inte - och vad hjälper det att ens räkna upp vilka som skulle behöva pengarna mer? De kommer stanna där de är i alla fall.

Eskil, Fredrik, Beatrice och oräkneliga andra höjdare i politiken verkar onekligen ha det ganska bra. Värre är det för resten av befolkningen. De som inte har toppjobb i politiken, i storbolagen eller näringslivet bakom sig.

I veckan kom en prognos som visar att nittiotalisterna knappt ens kommer att kunna få ut 40 procent av sin lön när de går i pension. Bakom den överväldigande dystra men absolut realistiska framtidsbeskrivningen står Swedbank. Banken som svenska skattebetalare fick rädda undan en kris under 2009 och som har en VD som tjänar storkovan.

Men låt oss prata vidare om pengar. Löneklyftorna i Sverige ökar och har ökat, relativt stadigt, i decennier. Rika blir rikare, fattiga blir fattigare. Detta brukar ofta beskrivas som att det ”går åt fel håll”.

Men utvecklingen är ju helt naturlig med tanke på den samhällsordning vi lever i och som vi har levt i i hundratals år. Där rikedomarna koncentreras till ett fåtal och alla andra slåss om resten.

Samma ordning som det anses radikalt, rent av extremistiskt, att förespråka förändringar i. Eftersom alla som tycker att rika inte borde bli rikare är kommunister. Eftersom alla som står till vänster om Mikael Damberg, ungefär, är afa-extremister. Och när det dyker upp rörelser som engagerar de många, då saboteras de, baktalas och trycks ner av mitten- och högerpolitiker. Se bara på Bernie Sanders i USA, eller Jeremy Corbyn i England. Det är så tröttsamt.

Riktigt tröttsamt är också att veta att det är bättre att dö innan man går i pension om man inte tillhör det där lilla fåtalet det vill säga. Den där procenten som sitter och ruvar på 98 procent av alla tillgångar.

I veckan berättade Expressen om Mariana Envall. Hon är 64 år gammal, har jobbat i vården i 48 år och nu när pensionen är ett faktum är hon rädd att hon inte kommer att ha råd att bo kvar hemma i radhuset. Eller, för den delen, någonstans. För 11 000 kronor i månaden efter skatt är det omöjligt att leva alls.

– Ska mitt liv ta slut nu?, undrar hon.

En helt klart berättigad fråga. Men svaret är desto jävligare. Ja, det ska det. Det här samhället är inte byggt för att arbetare ska göra något annat än att arbeta. Och sedan när jobbet är klart och kroppen bruten ska arbetaren för enkelhetens skull helst bara försvinna.

Politiken idag är en trist och grå mittensörja där högern, socialdemokratin (här tänkte jag skriva vänstern men det är inte en rättvis beskrivning av socialdemokraternas placering på den politiska höger-vänster-skalan), liberaler, rasister, kriminella och abortmotståndare sitter och käbblar, medan vanliga människor går runt och oroar sig över huruvida vi kommer att svälta ihjäl innan pensionen eller efter.

Vi diskuterar politik som handlar om små detaljer i beslut som tagits över våra huvuden, i en samhällsordning som knappast kommer att göra oss jämställda maktmässigt eller ekonomiskt under vår livstid. Vi tvingas vara med och rädda banker och betala för att riskkapitalister ska bli ännu rikare än de redan är på vår skola, vård och omsorg. Det är näst intill omöjligt att inte känna att den sista framtidstron liksom bara rinner ur en.

Jag har skrivit så många texter om hopp, om framtiden och om att samhället kan bli bättre bara folk kan enas och kämpa tillsammans att jag tappat räkningen.

Så, här fick ni istället en arg ”nu-räcker-det-text” om det här samhället. Nu återgår vi till att arbeta sönder oss varje dag, leva på marginalen och diskutera hur smulor ska fördelas. Allt så att några få kan fortsätta styra och vältra sig i pengar. Det är de förutsättningarna som gäller. I alla fall för oss.